Kickade igång dagen med ännu ett pass på gymmet. Det blev en mil på löpbandet. En mil!! Jag har aldrig förut sprungit en mil på gymmet, så jag känner mig jäkligt nöjd. Annars så vill jag mest att denna dagen ska va över. Jag vill vakna upp till december imorgon, se första avsnittet på julkalendern med mina vänner och slå på min jul-lista på spotify. Jag är så jäkla färdig med november! Sedan kan jag börja räkna ner dagarna till några dagars julmys hemma i Skövde och sedan Australien. Låt denna dag gå fort!

Jo, jag ska ju berätta om den lyckligaste dagen i mitt liv:

Jag låg och sov bredvid Malin, min syster. Vi väntade på att Frida, min andra syster, skulle komma hem. Plötsligt väcks jag av någon som säger "Louise, vakna!" och jag tror det är Frida och jag mumlar lite tillbaka, samtidigt som jag tycker att det låter väldigt likt min tredje syster, Sofie. Och det är inget konstigt med det, det händer ofta! Sedan säger hon: "Men öppna ögonen då!" Så jag försöker sömnigt få upp ögonen och får se SOFIE!!! Precis framför mig!!! Här i Sverige!!! (Hon bor i Australien sedan ett år tillbaka) Mina ögon blir istället helt uppspärrade, sedan sätter jag handen för munnen, börjar gråta av glädje och kramar om henne. Kan inte fatta att det är sant! Hon och hennes kille har åkt hela vägen från Australien för att överraska oss och det kan man säga att hon gjorde! Sedan kunde jag inte sluta stirra på henne, fattade inte att det var hon. Jag fick tårar i ögonen varje gång vi berättade hur chockad jag blev för någon.

Vi tog det lugnt på dagen tills vi skulle ut och käka och bowla. Då hade vi fått med oss min lillebror, Mattias som var nästa som skulle överraskas. När han fick syn på Sofie började även han gråta. Han kramade om henne och tittade på henne om vartannat, som om att han inte heller fattade att det var hon. Sån lycka och glädje!

Den bästa överraskningen var ändå mamma och pappa. De hade vart ute och kom hem senare på kvällen. Då kommer Sofie och Jared in i rummet och mamma, som sitter i soffan kan inte resa sig därifrån. Hon börjar storgråta och säger "nej, NEJ" om och om igen och skrattar samtidigt. Pappa skrattar också av glädje och alla kramar varandra och vill aldrig släppa taget. Det var en sån obeskrivlig lycka. Hela familjen samlad i ett litet vardagsrum. Så mycket kärlek och glädje. Och tårar!

Det var den bästa dagen i mitt liv!